Examinationsuppgift - Jenny Sydhoff
Bakgrund
Sedan januari 2009 är vi i uppbyggandet av KFA (Karolinska Institutets folkhälsoakademi) och min undervisningssituation är inte helt tydlig. Jag har en adjunktstjänst vid Institutionen för folkhälsovetenskap, men egentligen inte som uppdrag att undervisa studenter då min primära målgrupp är ”det omgivande samhället”.
En av de aktiviteter jag planerar till våren, på uppdrag av SLL, är en termins utbildning för internationella hälsokommunikatörer i Stockholms län. Hälsokommunikatörerna rekryteras utifrån att de är personer av olika etnicitet och med någon form av hälso- och sjukvårdsutbildning från sitt hemland. Deras målgrupp är efter utbildningen nyanlända från deras respektive hemland.
Deltagarna kommer att ha undervisning varannan vecka på min arbetsplats, Fatburen vid Medborgarplatsen, och varannan vecka har de praktik tre dagar ute i olika kommuner och de återstående två dagarna är reserverade för studiebesök/grupparbete/handledning/reflektion.
Pedagogisk utmaning
Eftersom de blivande hälsokommunikatörerna redan har en identitet inom vården, blir det troligen en utmaning för dem att ändra perspektiv till ett rent hälsofrämjande. Jag väljer att fokusera videofilmer och YouTube - och möjligheten för deltagarna att reflektera över det nya perspektivet.
Planerade aktiviteter
Det första jag tänker på är att deltagarna själva ska söka på YouTube efter goda svenska exempel på hälsokommunikation och de områden vi kommer att prioritera (livsstil, levnadsvanor, hälso- och sjukvården som arena m.m.). De kan också söka efter exempel från sitt hemland och analysera om det finns några skillnader i hälsobudskap från statliga myndigheter i hemlandet och i Sverige. Det är viktigt att de i sin nya yrkesroll förmedlar det vi i Sverige har som utgångspunkt och rekommenderar i dessa frågor, men med respekt för vad deras målgrupp har med sig från hemlandet.
En annan aktivitet är att de kan spela in sig själva på video, när de har kommit lite längre i sin utbildning och ska göra egna presentationer. De kan då i grupper ge varandra feedback både på innehåll och på presentationstekniken generellt.
Ett ytterligare alternativ kan ju vara att de producerar egna filmer att använda i jobbet som hälsokommunikatörer. Det kan ju vara allt ifrån rena hälsobudskap till instruktioner/manualer för att underlätta för målgruppen nyanlända.
Förväntat resultat
Om kursdeltagarna har den datorkunskap som behövs, eller om vi lägger in det i början av utbildningen, tror jag att videofilmer kan vara till stor hjälp såväl för att hitta den nya yrkesrollen som att förhoppningsvis känna stolthet och trygghet i det nya jobbet. I utbildningen ingår att producera faktablad på det egna hemspråket. Varför inte också att producera videofilmer att visas exempelvis på vårdcentralen, hos tandläkaren, i invandrarföreningen etc.?!
torsdag 8 oktober 2009
tisdag 6 oktober 2009
wikis inom KI/KFA och readiness?
Wikis tror jag kan vara en form av Web 2.0 som passar min målgrupp. Alla är inte så vana datoranvändare, men Wikipedia är säkert något som de flesta känner igen och har använt (om inte annat privat). Jag tror att igenkänningsfaktorn är viktig för att våga komma igång...
I vår kommer Karolinska Institutets folkhälsoakademi (KFA) förmodligen att starta en termins utbildning för internationella hälsokommunikatörer, dvs deltagarna ska studera på svenska men agera inom sin egen språkgrupp, den primära målgruppen för hälsokommunikatörerna är nyanlända i Stockholms län. Jag kommer att testa wikis under utbildningen, de ska ju sedan själva arbeta med information, göra presentationer och faktablad m.m. och att kunna hämta lärobjekt som vi har testat med wikis är ju suveränt.
Fördelarna med wikis, som jag ser det efter så här kort tid, är många exempelvis att kunna vara både publik och privat. Wikis erbjuder också en fantastisk möjlighet att följa utvecklingen i ett grupparbete för läraren. Det blir ju också en bestående kunskapsbank att gå tillbaka till för deltagarna. De nackdelar som märktes direkt är ju vissa teknikaliteter som "buggar" i programmet. Att spara ner via "anteckningar" känns klumpigt och inte särskilt användarvänligt.
För att komma igång med wikis i en undervisningssituation skulle jag behöva använda det själv i större omfattning. Det handlar ju om att ge en bra instruktion initialt och att kunna handleda för att det ska fungera och för att deltagarna i en utbildning ska känna sig motiverade att bidra seriöst.
Jag är förvånad (och imponerad) över hur långt fram KIB är i tekniken. Mina erfarenheter från kurser jag gått inom KI och från kollegor som undervisar på KI är långt ifrån de faciliteter ni erbjuder. En viktig fråga tycker jag är om det finns någon "readiness" för Web 2.0? Jag tror KI måste "uppdatera" medarbetarna i större omfattning och faktiskt ställa lite högre krav. Det finns fortfarande föreläsare som visar OH-bilder med maskinskriven liten text. Kanske utvecklingen kan påskyndas både genom ett uppifrånperspektiv och ett underifrån, dvs studenternas förväntningar på sina lärare och på bättre lärobjekt.
I vår kommer Karolinska Institutets folkhälsoakademi (KFA) förmodligen att starta en termins utbildning för internationella hälsokommunikatörer, dvs deltagarna ska studera på svenska men agera inom sin egen språkgrupp, den primära målgruppen för hälsokommunikatörerna är nyanlända i Stockholms län. Jag kommer att testa wikis under utbildningen, de ska ju sedan själva arbeta med information, göra presentationer och faktablad m.m. och att kunna hämta lärobjekt som vi har testat med wikis är ju suveränt.
Fördelarna med wikis, som jag ser det efter så här kort tid, är många exempelvis att kunna vara både publik och privat. Wikis erbjuder också en fantastisk möjlighet att följa utvecklingen i ett grupparbete för läraren. Det blir ju också en bestående kunskapsbank att gå tillbaka till för deltagarna. De nackdelar som märktes direkt är ju vissa teknikaliteter som "buggar" i programmet. Att spara ner via "anteckningar" känns klumpigt och inte särskilt användarvänligt.
För att komma igång med wikis i en undervisningssituation skulle jag behöva använda det själv i större omfattning. Det handlar ju om att ge en bra instruktion initialt och att kunna handleda för att det ska fungera och för att deltagarna i en utbildning ska känna sig motiverade att bidra seriöst.
Jag är förvånad (och imponerad) över hur långt fram KIB är i tekniken. Mina erfarenheter från kurser jag gått inom KI och från kollegor som undervisar på KI är långt ifrån de faciliteter ni erbjuder. En viktig fråga tycker jag är om det finns någon "readiness" för Web 2.0? Jag tror KI måste "uppdatera" medarbetarna i större omfattning och faktiskt ställa lite högre krav. Det finns fortfarande föreläsare som visar OH-bilder med maskinskriven liten text. Kanske utvecklingen kan påskyndas både genom ett uppifrånperspektiv och ett underifrån, dvs studenternas förväntningar på sina lärare och på bättre lärobjekt.
Web 2.0 min sammanfattning
För 15 år sedan såg webben dagens ljus, det senaste steget som det pratas mycket om just nu går under namnet Web 2.0. Nu handlar det inte bara om teknik. Det viktiga med Web 2.0 ligger i hur man ser på sina besökare, de som kommer använda webbplatsen.
Gemensamt är att användarna ska ha stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Enligt Tim O'Reilly, som myntade begreppet Web 2.0, ska en webbsida uppfylla tre villkor för att få kallas Web 2.0: användaren ska själv kunna vara med och bidra till sajtens innehåll (se användarskapat innehåll), användaren ska kunna ha kontroll över sin information och designen ska vara fyllig, interaktiv och användbar.
Web 2.0 webbplatser blir alltså utformade så att användaren känner sig i centrum och bidrar till webbplatsens innehåll. Användaren ser sina tidigare bidrag och förändringar, webbplatsen blir mer än enkla formulär och informationssidor, flera användare bildar communities kring innehållet och dialogen går över flera kanaler (e-postlistor, RSS, forum). Ett exempel på detta som ges på en svensk Web 2.0-sida är hur Google Maps kopplats till en annan webbplats som säljer bostäder. Man söker efter en bostad och kan även utforska området den ligger i. Mycket praktiskt och användbart (egen kommentar).
Gemensamt är att användarna ska ha stora möjligheter till interaktivitet och samarbete. Enligt Tim O'Reilly, som myntade begreppet Web 2.0, ska en webbsida uppfylla tre villkor för att få kallas Web 2.0: användaren ska själv kunna vara med och bidra till sajtens innehåll (se användarskapat innehåll), användaren ska kunna ha kontroll över sin information och designen ska vara fyllig, interaktiv och användbar.
Web 2.0 webbplatser blir alltså utformade så att användaren känner sig i centrum och bidrar till webbplatsens innehåll. Användaren ser sina tidigare bidrag och förändringar, webbplatsen blir mer än enkla formulär och informationssidor, flera användare bildar communities kring innehållet och dialogen går över flera kanaler (e-postlistor, RSS, forum). Ett exempel på detta som ges på en svensk Web 2.0-sida är hur Google Maps kopplats till en annan webbplats som säljer bostäder. Man söker efter en bostad och kan även utforska området den ligger i. Mycket praktiskt och användbart (egen kommentar).
måndag 5 oktober 2009
Upplevelsebaserat lärande
Nu bloggar jag för första gången....en upplevelse i sig...
Tänker tillbaka på min tid som lärare och den pedagogik som varit dominerande för mig. Som lärare i idrott- och hälsa och humanbiologi/hälsa på en gymnasieskola har undervisningen (extremt mycket) gått ut på att eleverna lär sig genom att uppleva olika saker. Förutom ämnet i sig också samarbete, gemenskap (också utanförskap), fysisk kontakt, väder och vind, svett och tårar....intryck och känslor, som bidragit i en lärandeprocess.
För mej känns IT i utbildningen utmanande, men också skrämmande opersonligt. Men kanske är vi där vi "började", i de gamla grekernas promenader under livligt diskuterande/lärande. Nu har vi skapat "communities" på nätet och skippat promenaderna... Kan det räcka för att skapa goda lärmiljöer?
Tänker tillbaka på min tid som lärare och den pedagogik som varit dominerande för mig. Som lärare i idrott- och hälsa och humanbiologi/hälsa på en gymnasieskola har undervisningen (extremt mycket) gått ut på att eleverna lär sig genom att uppleva olika saker. Förutom ämnet i sig också samarbete, gemenskap (också utanförskap), fysisk kontakt, väder och vind, svett och tårar....intryck och känslor, som bidragit i en lärandeprocess.
För mej känns IT i utbildningen utmanande, men också skrämmande opersonligt. Men kanske är vi där vi "började", i de gamla grekernas promenader under livligt diskuterande/lärande. Nu har vi skapat "communities" på nätet och skippat promenaderna... Kan det räcka för att skapa goda lärmiljöer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)